Elin Boardy är en av andrapristagarna i Fönstrets
novellpristävling på temat ensamhet.
Alla dessa nätter och fiskarnas bleka ögon
–Det är jag som är Connie och jag vakar ännu
en natt. Sömnen går tung genom huset, jag står vid fönstret
och tittar ut. Motorvägen är en flod av ljus där borta,
den rör sig ständigt, är hela tiden på väg.
När Juan är hemma står lastbilen parkerad här nedanför
och lyktorna är ögon som följer mig. Det är som om
det glöder långt där inne, det är en blick som vet
att den kan ta honom ifrån mig. Det är en blick som vet att
jag hatar. Den hatar mig tillbaka och vi sliter i honom från varsitt
håll. Jag tänker mig lastbilen som ett kattdjur, mjukt spinnande
under hans händer, med blänkande kalla ögon. Jag har aldrig
kunnat med katter.
Det är mig han kommer hem till, med trötta ögon och fingrarna
stela efter timmarna runt ratten. Jag rätar ut hans fingrar, jag
kysser hans handflator. Lägger mig intill honom i sängen och
lyssnar till vår andning. Jag vill att vi ska andas i takt. Det
är jag som somnar bredvid honom och som vaknar med honom när
han är hemma.
Huset vi bor i är vitt, fönsterrutorna är dammiga och i
trädgården på baksidan slingrar sig squashens slingertrådar
runt blommorna för att ta över. Jag kan sitta på trappan
i gryningen med ansiktet i skugga. Jag tittar på växterna och
på gräset, det är mitt allt detta. Jag har ett hus, en
trädgård och en dotter med tjockt brunt hår liksom sin
far. Hon har hans hy, den mjuka huden som är brunare än min
och utan fräknar. Men hon har mina ögon, hon ser världen
med mig. Och jag lär henne; detta är squash, det här är
en pumpa som bara är ett foster ännu. Känn på dem,
känn hur släta de är, mjuka och levande. De ska ha mycket
vatten, varje dag om solen är så här het. Hon rör
vid blad och frukter med mjuka händer, stryker över de styva
grässtråna och frågar ”Vill inte gräset också
ha vatten, mamma?”
Det är jag som är Connie och en dag kommer jag att ha fått
nog. Jag får nog allt oftare. Allt oftare krossar jag porslin, ringer
hans mobil och lägger på efter en signal, skriver brev om nätterna
till adressen som är de ständigt löpande vägarna genom
landet. Jag hänger tvätt på baksidan av huset med klädnypor
mellan tänderna, med tänder som klädnypor kring orden jag
vill kasta i hans ansikte, mot hans bortvända rygg. Mot lastbilen
som han parkerar på uppfarten som om den hörde hemma här.
Jag förbannar den dag han blev född, jag låser dörren
och låter honom sova ännu en natt i bilen för att han
missat Sarahs födelsedag, för att han inte ringt, för att
han varit någon annanstans, långt härifrån.
En annan man har kommit mig nära. En som finns i mina tankar och
i mina drömmar. Hans ryggtavla, hans trubbiga fingertoppar, läpparna,
de raka ögonbrynen. Det är otillåtet, det är hemligt.
Jag ser hans blickar och jag bär dem med mig. Jag går med lyft
huvud som en gift kvinna med ringen svidande mot fingret. Hans blickar
följer mig. Han arbetar i affären, i fiskavdelningen. Glasdisken
är lång och fylld med krossad, mattvit is. Fiskarnas kroppar
är stilla och hala. Fjällen grå eller blå eller
svarta, mönstrade i fläckar och ränder. Deras bleka geléögon
tittar rakt upp, mot glasdiskens vattenyta.
Hans blick är varm och avvaktande, rösten är mörk
med utpräglad dialekt. Hans händer rör vid fiskarna, knivarna
och isen. Han snittar upp de ljusa, rundade fiskmagarna, väger och
lindar in i mjukt vitt papper. Nävar av is i plastpåsar.
Jag står stilla på andra sidan glasdisken, den svala luften
rinner utför min ryggrad som vatten, jag andas försiktigt och
tittar på honom och håren på mina armar reser sig.
Vi har växlat ord och jag vill röra vid honom. Hans hår
är mörkt och mycket kort, han har mjuka fingrar, ett leende
som är snett och motvilligt och hans ögon följer mig. Han
är min hemlige, hemlige. Jag har burit på honom länge
nu. Det är jag som är Connie och jag bär honom intill mitt
hjärta, han är ett myggbett man inte får klia och regnet
som inte faller en mulen dag.
Jag ligger ensam i sängen ännu en natt medan huset sluter sig
runt mig. Ljudet av mitt hjärta fyller rummet. I rummet intill andas
Sarah lätta sömnandetag. Jag vet hur hon rör sig i sömnen,
det ljusblå nattlinnet skrynklas och vrider sig runt hennes kropp.
Det är fortfarande långt till morgonen. Huset är vitt,
staketet är vitt och pumporna sväller i gräset på
baksidan. De mognar och växer; långsamt, ständigt.
Och inte långt härifrån löper motorvägen tvärs
igenom landet, tvärs igenom den mörka rödbruna jorden och
de böljande fälten. Mjuka linjer som skärs sönder,
en skarp vit glans i bilarnas ögon.
Det är jag som är Connie och jag bär min ilska som man
bär ett sprucket ägg. I kupade handflator bär jag den och
jag släpper den inte.
Men jag är inte stark nog att lämna honom, han är fäst
vid mig med trådar starka som squashens slingertrådar, ur
mig i honom löper de och de blir allt fastare. De släpper inte.
De fäster vid mitt hjärta och mina lungor, inte i mitt huvud.
Jag tänker natt efter natt att nu vill jag inte längre. Men
hjärtat slår dubbelslag och lungorna trycks ihop och jag står
andfådd vid fönstret och tittar mot platsen där han ska
parkera lastbilen.
Han låter mig vänta. Han kommer hem med främmande dofter
i sin hud och sina kläder. Han kommer med andra delstaters landskap
för ögonen, med människor han pratat med och alla dessa
samhällen han passerat. Vägarna rullas upp under hans ögonlock
på nätterna. Han säger att han aldrig drömmer men
jag har legat vaken och sett hans ögon röra sig under de tunna
ögonlocken. Stödd på armbågen i sängen, med
mitt ansikte tätt intill hans. Mörkret överallt omkring
oss.
Huset blir ett annat när Juan öppnar och stänger dörren,
när hans steg går uppför trappan. När det är
tre muggar, tre glas juice på frukostbordet.
Det är jag som är Connie, medan han är borta är jag
en och när han är hemma är jag en annan. Jag vet inte längre
vem av dem som är jag. Jag vet inte längre vem han är.
Jag ligger vaken med mörkret mot mina ögon. Huset är mitt,
trädgården med sina röda blommor och buskar med feta,
mörkgröna blad är min. Trappan är min, och det mjuka
ljudet av nätdörren som slår igen när man går
ut.
Sarah kryper ner hos mig och hon är varm av sömn, rödblossande
av drömmar och de mörka ögonen är långt härifrån,
de är ett landskap jag kan gå vilse i. På samma sätt
som när jag kör henne från skolan och hon sitter bredvid
mig med fötterna på sätet och skrattar. Hon har skrubbsår
på knäna eller revor i tröjorna av träden hon klättrar
i och kullarna hon bestiger. Jag ser på henne, in i hennes blick,
det är vi två och varje vägkorsning är en möjlighet
att välja en annan väg, att köra härifrån.
För varje stund Juan är långt härifrån kommer
den andre mig närmre. Hans ögon som följer mig, som ser
mig. Hans sätt att ge mig komplimanger; halvt motsträvig men
hela tiden mycket medveten om hur jag tar dem. Hur jag andas och skälver
och låter min hand röra vid hans när jag tar emot den
inslagna fisken. Jag vill ta hans hand, känna hur handflatan är
sval av is men varm längst där inne.
Sent om nätterna ringer jag Juan och hans röst är långt
borta. På ett rastställe, vid en bensinmack, utanför en
restaurang. Jag frågar ingenting, jag ljuger och försöker
hålla rösten stadig. Viskar i hans öra; Juanito, Juanito
och jag håller stånd mot ensamheten. Men det är nog nu.
Jag drömmer om havet, om fiskarnas ögon som följer mig.
Ett stim som är mjukt som sammet omkring mig. Ovanför mig böljar
vattenytan. Och jag drömmer om honom, om mannen. Jag står i
trädgården med gräs upp till knäna. Han rör
sig någonstans i närheten, hans ögon är varma och
glimmande. Jag vill att han ska röra vid mig och mycket långsamt
kommer han närmre.