Stark ensamvarg
eller själslig uteliggare

Ett samhälle som kräver att alla medborgare ska vara starka ensamvargar, med hög social kompetens och ständigt uppkopplade åt alla håll riskerar att kollapsa.
I välfärdslandet Sverige lider många brist på helande ensamhet när almanackan ständigt är överfull. Samtidigt riskerar allt fler att bli ”själsliga uteliggare”, utestängda från livsviktig mänsklig närhet och gemenskap.

Text: Krillan Ahlsén, Maria Herngren, Eva Swedenmark

”Det finns ett helvete – att vara ensam.
Det finns ett himmelrike – att kunna vara det.”
   Så träffande tolkade Poul Bjerre detta av somliga så avskydda tillstånd och av andra så eftertraktade. Allt beror förstås på om ensamheten är en bristvara i våra liv eller något som vi ofrivilligt får en alltför stor dos utav.
Isolering, avskildhet, avstängdhet, kammarliv, enstöringsliv, eremitliv, tillbakadragenhet, enslighet, skymundan, ödslighet, tomhet... Få ord öppnar för så olika tolkningar och väcker så starka känslor och åsikter som just ensamhet. Alla människar har personliga erfarenheter av vad ensamhet är och har varit just för dem.
   ”Det är stor skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam”, förklarar en kvinna som berättar att hon ibland kan känna sig väldigt ensam mitt i en glad och stimmig fest. Då flyr hon till toaletten och tänker att ”alla har roligt utom jag och ingen vill prata med mig”.
   Det finns äldre ensamma människor som har beskrivit sitt isolerade hemmaliv som att ”ensamheten kryper utmed vackert tapetserade väggar”.
   En 6-åring som fick sina relativt lugna dagisdagar utbytta mot ett personalfattigt, överfullt och bråkigt fritids ber sina föräldrar att de ska göra en skylt som han kan hänga om halsen. ”På den ska det stå: Jag vill vara ensam”, säger han bestämt.
   Astrid Lindgren skrev mycket om barns ensamhet, och om barnens strävan efter självständighet. En självständighet som också har sitt pris. När Tommy och Annika går hem till sig känns Pippi ensam och sorgsen i sitt ödsliga hus. Men sökandet efter sig själv utesluter inte gemenskap om det finns en nära vuxen som vågar ge barnet den frihet och ensamhet det behöver. När Skorpan i Bröderna Lejonhjärta tar sitt mod till fånga och ensam rider ut i skogen är det hos ”farfar Mattias” han får tröst när farorna blir för stora. Och vem blir inte lättad när rövaren Mattis till slut kommer och räddar dottern Ronja från grådvärgarna, när hon djärvt har givit sig ut i skogen för att finna sina gränser. Visst måste man vara ensam för att upptäcka sig själv bland alla andra människor, men vissa strider utkämpar man ändå bäst tillsammans.
   Många håller säkert med Eva Dahlgren när hon sjunger ”Jag tror vi är fångna i/Någonting som är bara jag”, med refrängen ”Alltid så ensam/Alltid i ensamhet/Alltid i ovisshet” i Hjärtats Ödsliga Slag. Eller känner vi som mister Johansson i Gustaf Frödings Farväll, en sorgens ton från Amerika:
I ensamhetens dystra tankar
Går mister Johansson och vankar,
Och tåren far på kinden kall
Som Niagadras vilda fall.
   Vi präglas tidigt i livet och livet vi lever sätter sina spår i hur vi upplever ensamheten. Vår barndom, kultur, livsfas, tid, klass och kön påverkar, precis som vår tillgång eller brist på arbete, grannar, vänner, intressen, föreningsliv...
I Långsamhetens lov berättar Owe Wikström om psykoanalytikern och barnläkaren David Winnicott, som hävdar att kapaciteten att vara ensam har sitt ursprung i spädbarnets erfarenhet av att i perioder få lämnas åt sig själv i moderns trygga närvaro. Det är denna ensamhet i gemenskap som gör att man kommer i kontakt med sina innersta känslor. Owe Wikström skriver om hur många berövats förmågan till den goda ensamheten eftersom de inte har en trygg bas.

Ensam är stark
Vi är alla olika, men det finns också likheter och mönster i hur vi drabbas, upplever och ser på ensamhet idag.
   Vilka synsätt råder i vårt samhälle? Och hur påverkas vi och vår ensamhet av det nätverk av strukturer som vi ingår i: arbetslivet, utbildningsvärlden, kommunikationerna, konsumtionen, media, reklamen, matvanorna, tekniken...?
   De senaste tjugo åren har individualismen och slagordet ”ensam är stark” varit särskilt omhuldade i vår del av världen. Idealet är den starka ensamvargen som besitter stor social kompetens och ändå är helt oberoende av alla människor som han/ hon så skickligt ska kunna samspela med. För män finns visionen om den ensamme cowboyen, som rider bort i solnedgången från kvinnan och den lilla staden. Men vad rider han mot?
   Myten om ensamhet är ett farligt ideal. Farligt för en själv och för andra. Ensamhet kan skapa ångest och självdestruktivitet, men även hat och en destruktivitet som riktas utåt. Allvarliga våldsbrott begås ofta av män som är ensamma.
   I vissa kulturer är ensamheten också det värsta man kan råka ut för. Journalisten Isabel Fonseca, som levde i månader tillsammans med romska (zigenska) familjer i forna Östeuropa, berättar i sin bok ”Begrav mig stående” att romerna inte kunde förstå att hon ville vara ensam ibland. För dem var ensamheten det värsta straff de kunde utsättas för. Även hos oss är det fortfarande ett straff för barn att skickas upp på sitt rum, bort från gemenskapen, och i fängelserna är isoleringscellen ett hot, inte ett löfte.
   Men i Sverige och i västvärlden idag gäller det framför allt att satsa allt på sig själv, inte vara beroende av någon och klara allt på egen hand. Man ska vara stark i sin ensamhet, lyckas man inte med det så blir ensamheten ett lidande men även en skam som man måste dölja. Man riskerar att bli en ”själslig uteliggare”, en som lider av ensamhet, utanförskap, stress och ohälsa, som Egdar Borgenhammar, tidigare professor på Nordiska hälsovårdsskolan i Göteborg, har kallat detta tillstånd. Men vi blir inte själsliga uteliggare av egen förskyllan utan det är vårt samhälle som skapar denna ensamhet, stress och ohälsa som nu drabbar allt fler.
   ”Istället för att odla samvaro idkar vi ensamliv. Framför datorn. Eller själva med cd-spelaren”, säger Edgar Borgenhammar. För många blir det särskilt tydligt när man får en baby, som har en naturlig instinkt att umgås, hur mycket av ens aktiviteter som går ut på att dra sig undan, eller skärma av. På några generationer har vi gått från uteliv till inneliv, från umgänge till att se på tv. Många av dagens ”fritidssysselsättningar” är mediala, det vill säga att se på, lyssna på eller läsa något som någon har skapat någon annanstans. Samtidigt stänger man ute dem som finns i den omedelbara närheten. Mediakonsumtion är ingen sällskaplig verksamhet.
   Edgar Borgenhammar fäster stor vikt vid folkbildningen som ett redskap mot ohälsan och han tycker att den klassiska folkhemstanken måste dammas av.
Kraven vi omges av i dagens samhälle blir orimliga: Vi ska ständigt vara högpresterande, personligt ansvariga, tillgängliga och kunna välja rätt i den djungel av information och valmöjligheter i form av skola, dagis, elleverantör, telefonbolag... Vi omges av en kakafoni av röster och krav och får allt mindre tid för att odla nära djupa relationer både med andra människor och med vårt eget inre jag. Den negativa ensamheten drabbar därmed både ensamvargar och själsliga uteliggare. Och så småningom hela samhället, som riskerar att kollapsa. För vilket samhälle kan existera av enbart isolerade individer.
   Om vi ständigt är på väg, stressar, tappar vi också förmågan att vara närvarande i det som är. Det kanske är det tillstånd vi längtar efter att uppnå vare sig vi stressar som förgiftade råttor eller leds vid ensamheten, en slags närvaro i våra liv.”Livet blir fattigt då vi försöker suga ut den sista musten ur det förgångna och därmed stänger oss för det som är nu och det som ska bli”, skriver Patricia Tudor-Sandahl i sin bok om ensamheten som vi berättar mer om på följande sidor.